PTSD

Jag lider numera av posttraumatiskt stressyndrom. Efter att ha tvekat i en sisådär 20 minuter lyckades J övertala mig att åka på ett ställe man ska ha betalt för att få åka, ja det stod folk och kikade över kanten med säkerhetsrep och förfasade sig över hur monsieur J tvingade sin stackars fru att åka samma väg som han själv. Jopp, jag kastade (ok, en liten överdrift) mig tillslut ut över kanten och såg förmodligen ut som en jagad hare (i ansiktet då, inte till farten)när jag åkte nerför 180 graders lutning och två meter att hinna svänga innan man körde in i den andra klippväggen. Jösses så mallig jag var när jag efter skräckfärden väl befann mig i trygga pisten igen. Yeyyyy jag kan numera säga att jag är en sådan som åker "le couloir". Det ska firas med en eller två vinchaud, och jag tror att det är det bästa sättet att bota PTSD.